Hoppsan! Nytt pers på milen!

Och då menar jag inte Hoppsan som i att "värst vad lätt det gick" eller "oj så det kan gå" utan snarare "det där hade jag ju inte riktigt tänkt mig innan"...

Jag var sugen på sällskap på löprundan igår kväll, springer nästan alltid själv eftersom det är lättast att bara kunna dra iväg på kvällen när dottern gått och lagt sig. Alternativt så går jag upp och springer så tidigt på helgmorgnarna att det inte är någon som är intresserad av att hänga med ;-)

Därför passade det utmärkt att en kompis som driver ett gym här i staden undrade på Fb om någon ville hänga med på några kilometer snabbdistans. Hon skulle springa hemåt från jobbet och efter en stund bli upplockad av sin man. Det tyckte jag lät alldeles lagom, har inte sprungit snabbdistans på evigheter (vi talar om år) och några kilometer i sub 5 min/km tempo trodde jag mig kunna hålla.

Sprang iväg hemifrån ungefär när hon drog från jobbet och insåg att jag nog skulle få dra på lite till den tänkta mötesplatsen för att komma i tid, blev inte riktigt tal om någon försiktig uppvärmning utan det var full fart direkt. Kom exakt i rätt tid och kunde bara haka på i hennes tempo som låg omkring 4:30-4:45 min/km, dvs betydligt under mitt bekvämlighetstempo... Hade tänkt hänga med henne i ca 3 kilometer och sedan vika av på slingan runt sjön hemmåt igen...

Men någonstans efter vägen med hög puls och flåsande lungor föddes ändå den lilla djävulen som tänkte att jag minsann skulle hänga på henne tills hon blev upplockad så kilometrarna gick och kroppen kämpade för att hålla tempot. Efter 6,25 kilometer/29 minuter kom vi fram till hennes stopp-punkt och vände tillbaka i lugnare tempo i väntan på att möta hennes man och hon tyckte att jag skulle passa på att dra på tillbaka och få en fin miltid.

Hm, det var ju inte alls vad jag hade tänkt men när hon åkt och jag sprang iväg igen så gick benen rätt snabbt av sig själva till en början och det var bara att fortsätta kampen. På vägen tillbaka hade jag motvind så det var riktigt slitigt bitvis där det var helt öppet men det var lite mer nedförslut och det gjorde att det ändå var möjligt att hålla tempo. Med ett par kilometer kvar fanns det bara ett mål och det var att fortsätta springa så snabbt som möjligt för att få det överstökat och få sakta ner!

10 kilometer gick på 47:31 och jag känner mig löjligt nöjd med det eftersom jag inte trodde att jag var i närheten av att vara i form för att springa snabbt men tempot finns ändå där någonstans inne i kroppen. Var hemma igen efter 12km/60min (trodde jag också var omöjligt för mig..) och njöt sedan av känslan resten av kvällen medan jag ägnade mig åt att bygga en myshörna till våran hammock.

Inga bilder på detta, har en som jag tog med telefonen men så svettig och dan som jag ser ut så behåller jag den för mig själv ;-)